“Jag vet inte hur folk ska reagera på boken, jag vet bara att det som sker nu är början på en lång kamp.
Med de orden gjorde Katarina Taikon inträde i den svenska offentligheten. Det var oktober 1963 och hennes debutbok “Zigenerska” hade precis kommit ut. Över en natt blev hon talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter arbetade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och krävde deras rätt till skolgång. ”
“Den dag jag blir fri – en bok om Katarina Taikon” av frilansjournalisten och författaren Lawen Mohtadi är helt enkelt en jätteviktig bok – lika aktuell nu som Katarinas debutbok var 1963. Vårt samhälle som gärna ser ner på och talar illa om rumänska tiggare men samtidigt älskar att romantisera bilden av bohemiskt klädda zigenare i glossiga modemagasin behöver verkligen den här faktan; mer okomplicerat och lättillgängligt än såhär blir det inte. Lawen Mohtadi skriver på ett sätt som alla kan läsa, utan att kvalitén sviker eller lämnas åt slumpen. Den som liksom jag följt böckerna och TV-serien om Katitzi som barn får här ytterligare en dimension om dess skapare; böckerna byggde i mångt och mycket på Katarinas egen uppväxt. “Den dag jag blir fri” beskriver en skrämmande tid i Sveriges historia; en tid då en svensk familj kunde stämma en fastighetsmäklare för att de “lurats” att köpa en lägenhet i samma hus som romer. En tid då en granne till ett hus där romer fått löfte om att flytta in säger “Jag är inte rashatare, men de passar bättre vid soptippen.” (s. 136). Frågan är dock – är det här verkligen historia?
Nej, det är det inte. Det händer ju fortfarande. Jag tror inte att jag behöver googla upp något exempel på personer som uttalat sig på liknande sätt alldeles nyss för att understryka det.
När min mormor kom till Sverige från Finland under kriget på 1940-talet tog det flera år för henne att få jobb som sjuksköterska här, trots att hon var utbildad och redan hade arbetat flera år -hon ansågs helt enkelt som en invandrare som inte gick att lita på. Hon fick jobba som städerska på ett sjukhus tills en läkare en dag noterade henne, frågade vad hon gjorde på golvet och mormor raskt svarade något i stil med “Ja, det är ju det enda man får göra i det här förbaskade landet!”. Hon fick då jobb som sjuksköterska och arbetade som det resten av sitt yrkesverksamma liv.
Det här är alltså över 60 år sen. Har situationen förändrats? Nej, inte så mycket. Invandrare med avslutade och examinerade utbildningar får sällan de jobb de söker och jobbar istället som städare, chaufförer m.m, långt borta från deras egentliga kvalifikationer. Idag är nog finländska invandrare för det mesta accepterade i Sverige, men den tanken är också egentligen helt bisarr – för ca 60 år sen var alltså inte ens människor från vårt närmaste grannland helt att lita på. Hur lång tid ska det då ta att helt acceptera människor från Syrien, Somalia och Irak? Eller, romer? De har ändå funnits inom Sveriges gränser i över 400 år.
En del tycker säkert att det är märkligt att jag som “vintagebloggare” skriver om det här – är jag inte en sån som önskar att jag levde på 1940-talet och vill att allt ska vara som det var då?
Svaret är att jag skriver om det här just för att jag är vintagebloggare – den här faktan och historien är en lika stor och viktig del av den tid som fascinerar mig – lika mycket som musiken och dansen jag älskar från samma tid – även om den här delen är av en helt annan karaktär. Det vore ytterst dumt och förnekande för någon att påstå att “allt var bättre förr” lika mycket som att påstå “allt är bättre nu”. Mitt intresse handlar om att plocka russinen ur kakan och därefter skapa det liv jag önskar leva. I det ingår också att komma ihåg och lyfta fram historiska händelser – även sånna som faktiskt inte är så historiska, utan fortfarande högst aktuella. Därför ska man läsa Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon. Läs den, läs DN:s fantastiska serie om tiggare och Stockholm och tänk sen efter hur du vill att människor ska se på oss om 60 år.
In english: Today’s book recommendation; a book called “The day I’ll be free – a book about Katarina Taikon” by swedish author and journalist Lawen Mohtadi. Katarina Taikon was a famous author and activist in Sweden, fighting for the human rights of Roma people in the 1960s-1980s. I’ll translate it in full later!
