Brallisar att beundra

640x618xteddy2.jpg.pagespeed.ic.ahi0MSD8OL

Många får ju för sig att vi som gillar och klär oss i gångna tiders mode gärna vill att allt ska vara som då. Att vi, framförallt kvinnor, vill att könsrollerna ska vara som de var förr och att vi alla drömmer om att få bli någons hunsade hemmafrudröm. Att vi knappt vet vad feminism och systerskap innebär.

Denna tanke/åsikt kan vara den mest irriterande jag vet. Självklart är jag feminist! Hur skulle jag inte kunna vara det? Jag är kvinna, jag vill leva som jag vill och inte som någon annan tycker att jag borde leva och därmed är jag feminist, klart slut. Att jag syr, väver, lagar mat och lägger håret är sånt jag gör för att jag gillar det, inte för att någon annan tycker att jag som fötts med fitta borde göra det.

Det som ytterligare är irriterande med detta påstående är att jag inte skulle känna till feminismen och dess historia – man ba, varför tror du jag ser ut såhär!? Kan du någonting om det som skett innan du fanns? Feminismen har ju (dessvärre) varit en ständigt pågående kamp i flera hundra år – dessa kvinnor måste man komma ihåg! Att se ut som jag gör är ett sätt att ge cred och respekt till de kvinnor som kämpat före mig. Utan dem hade jag inte haft de rättigheter jag har idag.

Titta bara på de här asballa gänget Teddy Girls i London i mitten av 1950-talet!! De klädde sig i jeans, lågskor och edwardianska herrkavajer (alltså, vintage herrkläder PÅ 1950-talet!!) och sket fullständigt i vad dåtidens samhällsideal tyckte om det. DET är vad jag kallar inspirerande!

Läs mer och se fler bilder HÄR

640x625xteddy3.jpg.pagespeed.ic.YRds2ih5TX 640x619xteddy1.jpg.pagespeed.ic.4qajoVyPFG 510x489xteddy9.jpg.pagespeed.ic.19ly65GveY 503x489xteddy7.jpg.pagespeed.ic.9k1JlTGVIF 485x489xteddy5.jpg.pagespeed.ic.kz5AE9QebC

In english; I LOVE photos like these!! Since, a lot of people like to think vintage nerdy women like me are stupid victims that wants the whole forced-to-be-a-housewife-society back. That we don’t know feminism. That I cook, bake, sew, weave, set my hair and wear figure-hugging clothing because I was born with a pussy and not because I, personally, like these things.

Well, take another look at these photos and know your history! Feminism isn’t new – it’s (sadly) a struggle that’s been around for hundreds of years. That I aim for this style and get inspired by their lifestyle is only a way of pairing aesthetics with history – a way of giving credit to those who struggled before me.

See more photos of these ass-kicking Teddy Girls and read more about them here.

Nordiska Museet, Ripsa och Rändernas dragningskraft

20131001-203140.jpg

Vad har Anders Zorns pyjamas, Estlands flagga och trafikledartornet på Arlanda gemensamt? Utställningen Ränder, rytm, riktning vill överraska och ge en aha-upplevelse av att vi faktiskt är omgivna av, utsatta för och kanske till och med beroende av ränder i våra liv. Att ränder påverkar oss mer än vi tror – och på många sätt.

Så inleds beskrivningen om den nya utställningen Ränder, rytm, riktning som öppnar på fredag på Nordiska Museet här i Stockholm. Jag var dock där redan igår och kikade på en pressvisning, och oj oj, vilken härlig inspiration! Jag som ständigt babblar om alla färger och former som finns runt omkring en i vardagen, och hur viktiga de är, blev förstås väldigt förtjust över ett sånt koncept i en hel utställning. Egentligen ett ganska självklart koncept tycker jag – mönster finns ju ofta på fler ställen och i fler former än vad man först tänker. T ex, för ett tag sen blev jag taggad på Instagram att visa mitt favoritmönster. Jag tänkte först att jag inte kunde välja ett och började därför fota och lägga upp ett antal olika prylar med mönster som jag gillar. Efter ett tag insåg jag dock att nästan alla följde ett och samma mönster; nämligen ränder i relief. På såväl glas, krukor, termosar, koppar, kläder och kaffefilter fanns de, de smala eller breda ränderna i någon form av struktur eller relief. Jag skulle först inte ha sagt att randigt var mitt favoritmönster, men efter den upptäckten är det ganska svårt att neka. Och – ränder kan faktiskt vara oändligt mycket. Det är den här utställningen ett starkt bevis på!

Ovan; dagen till ära hade jag på mig en sprillans ny kjol, troligen handvävd och hemmasydd på sent 1950-tal.Visst är den fin? Helt otroligt att färgerna är så välbevarade och starka fortfarande! Att ha den på sig blir liksom levande inspiration när jag sitter i skolan och planerar nästa vävprojekt. Jag köpte den av trevliga Margareta och Agnes från Lata Pigan i Enköping, som besökte Vintagemässan i helgen. Tack vare en gemensam kärlek för vävning, färg och hantverk fick jag den för 300 kr istället för 500 kr. Tack så mycket!

20131001-203202.jpg

De höga, ståtliga valven i Nordiska Museets hjärta har fått poppig puls med utställningens knallrandiga entré.

20131001-203234.jpg

En intressant jämförelse; den främre, regnbågsmönstrade mattan är ritad av Josef Frank för Svenskt Tenn i mitten av 1930-talet och den bakre gjordes för IKEA 2006. Utan informationen hade jag inte kunnat gissa årtal på någon av mattorna! Ett tydligt exempel på uttrycket “ränderna går aldrig ur”.

I huvud taget är utställningen väldigt genomtänkt; Tom Hedqvist och Synnöve Mork som står bakom idén och formgivningen har gått igenom i stort sett hela Nordiska Museets samling (runt 1,5 miljoner föremål!) och har därefter valt ut såväl förkläden från sent 1800-tal som Spisa Ribb-koppar från 1950-talet och fått drottningen att låna ut sin berömda Nina Ricci-nobelklänning från 1993. Det här andra sättet att se på föremålen – seendet av helheten i formen istället för dess ursprung i historien – gör utställningen till något nytt och spännande för Nordiska Museet. Det är fortfarande historia och mängder av kopplingar till samhället, men med ett tydligare fokus på trender och människans outtröttliga behov av skönhet, färg och form i vardagen. Underbart!

20131001-203212.jpg

Bland höjdpunkterna i utställningen finns dessa kalminker – ett gäng tygprover på en typ av glansbehandlat, randigt tyg från mitten av 1700-talet. Proverna kom till museet 1876 och visas väldigt sällan p g a deras känslighet mot ljus. Visst är det fullkomligt fantastiskt att se hur färgerna såg ut även för 300 år sen?

20131001-203120.jpg

På pressvisningen träffade jag också Viveca Carlsson, redaktören för Hus & Hem Retro, vilket var trevligt. Efter en del telefon- och mailkontakt var det väldigt roligt att träffas på riktigt! (kom ihåg att köpa nya numret med vårt inredningsreportage i och massor av annan snygg och intressant läsning! fler bilder från reportaget kommer här snart))
Förutom Viveca befann jag mig också plötsligt bredvid Lotta Lewenhaupt. Självaste Lotta Lewenhaupt – den legendariska modejournalisten, stylisten och författaren som varit aktiv sen slutet av 1960-talet, grundade svenska ELLE interiör och har skrivit böcker som Modeboken 1900-2000, Bilden av modet och Den glömda kjolen. Häftigt! Den sistnämnda boken handlar om Ebba von Eckermann och hennes textilier, som mellan 1950-1980 tillverkade fullkomligt fantastiska kläder i den lilla byn Ripsa i Sörmland. Jag kommer skriva mer om denna makalösa källa till inspiration i ett kommande inlägg, men tills dess får ni njuta av det här 20 minuter långa klippet om Ebba och hennes produktion, filmat 1964 för USA;

Jag får gåshud! Vilken produktion!! Vilka kläder!

20131001-203353.jpg

Tillbaka i skolan efter utställningen igår, inspirerad till tusen att fortsätta med mitt andra vävprojekt; en mjuk, varm vintersjal i blandad alpacka-, angora- och vanlig fårull. Färgerna går i svart, vitt, mintgrön och två olika brända toner av orange/korall. Precis som min fina jumper som jag fått av min kollega Ingela! Jag älskar, älskar när färger i min omgivning möts. Idag har jag förskedat, solvat och skedat om varpen, samt spolat upp alla garnnystan på mindre spolar för inslagsskytteln. Det låter som ett snabbt jobb, men det tar mycket, mycket längre tid än man tror! Jag var kvar på skolan till kvart över åtta ikväll för att äntligen kunna börja med själva vävandet imorgon (belöningen! det roliga!) och hinna klart (iallafall så gott som) till nästa vecka då vi ska påbörja nästa projekt. Egentligen är jag klar med den uppgift vi ska ha klar till nästa vecka (20 provlappar i olika uppknytningar och inslag, efterbehandlade med olika tvättar, för att ha som provkarta framöver) men finns det lite tid vill jag göra mer. Det är så vansinnigt roligt att hålla på med textil igen (efter gymnasiet, då jag gick Hantverk Mode och Design, student 2009) och jag vill bara göra mer, lära mig mer. Möjligheterna är oändliga! Genom det färglabb som finns på skolan (Handarbetets Vänner - HV Skola) kan jag dessutom färga precis vilken färg jag vill, på ull, bomull, lin och syntet. Förstår ni vilken dröm!

20131001-203245.jpg

Imorgon blir dessa små rara nystan en sjal. Godnatt!

In english: The Nordic Museum, Ripsa and the magic powers of stripes
Yesterday I went to the press view of the new exhibition “Stripes, rhythm, directions” at Nordiska Museet (the Nordic Museum) here in Stockholm. It focuses on something I think of and find inspiration from every day; stripes. How they exist in almost everyhting we see and do, how they dress us and shape our cities. Extremely fascinating! I also met the editor for Hus och Hem Retro; the magazine I posted about yesterday, where my first interior decoration article is featured. It was so nice meeting her in actual person, and not just through phone/email! I also found myself side-by-side with legendary swedish fashion journalist, stylist and editor Lotta Lewenhaupt; she’s been around since the late 1960s and she has written several books I consider as fashion bibles. One of those books is “The forgotten skirt” – the story about Ebba von Eckermann and her world famous textiles between 1950-1980. I will write more about this amazing woman and her fantastic clothing designs in a coming post, but until then; please watch the video clip! It’s made for the american audience, showing her full production of handwoven and hand sewn garments in the small village of Ripsa, 1964. It’s incredible! Inspires me even more to continue my work in school, learn more, do more! It’s so much fun. Right now I’m working on a warm, soft winter shawl in mixed wool qualities, in black, white, mint and burndt orange. Off to bed now, to start the weaving tomorrow! Whoop whoop, good night!

The dapper rebels of Los Angeles, 1966

“In the summer of 1965, riots broke out in the Watts neighborhood of southern Los Angeles. Over a six-day period, 34 people were killed, 1,032 injured and over 3,438 arrests were made. In 1966, LIFE magazine revisited the site of the worst riots America had ever seen in its history. The photo essay depicting the region’s ‘fearsome street gangs’ however, turned out more like a fashion shoot for dapper style…”

Found here, read more about it and see more photos on LIFE’s own page, here.

photo: Bill Ray

Krigets unga hjärtan

Ni har väl inte missat “Krigets unga hjärtan” som nu går på SVT och SVT Play?
Unsere mütter, unsere Väter (originaltiteln) är en nygjord, påkostad tysk miniserie i tre delar som följer de fem vännerna Greta, Charlotte, Wilhelm, Friedhelm och Victor genom krigsåren 1941-1945. De tror alla att kriget kommer vara över inom några månader – och skålar för att återse varandra i Berlin till julen 1941. Ingenting blir dock som de har tänkt sig och deras liv förändras från grunden.

Serien är otroligt välgjord och skådespelarna helt fantastiska. Det finns en väldigt fin kemi mellan de fem vännerna och man kommer ständigt på sig själv med att “heja” på de olika karaktärerna – att de inte ska dö – trots att det betyder att någon annan dör istället. Man skäms när man kommer på det, men samtidigt tänker jag att just det är väldigt bra för den här typen av serie, för – det var ju så det var. Kriget innebar att hela tiden kämpa för sin och sina nära och käras överlevnad – även om det betydde ett tyngre samvete. Som när en nyanländ soldat i andra avsnittet frågar Friedhelm ”Hur har du överlevt så länge?” och han svarar ”Man hoppas hela tiden att killen bredvid blir träffad istället.”. Friedhelm säger också i första avsnittet att “kriget tar fram det värsta i oss” och om det är något som den här serien bevisar så är det just det – hur orättvisorna och de ständiga fasorna förändrar människor. Det kan vara svårt för oss idag att förstå hur tyska familjer plötsligt kunde ange sina judiska grannar och hur familjefäder kunde avrätta andras barn utan att blinka. Men, kriget var verkligen så ofattbart grymt, makabert och hänsynslöst – det förstår man när man ser den här serien.

Ett av syftena med den här bloggen är ju att hylla den fantastiska estetik, kreativitet och musik som fanns under 1930-1940-talet, då jag ofta märker att folk inte känner till den p g a att det var just krig och därmed tänker att allt bara var hemskt. En annan sida av det är hur ofta jag märker att folk inte vet hur de ska placera min stil – är det 1920-tal eller 1950-tal? Folk vet alltså inte så mycket om det och verkar bara tänka på de här 20 åren som en allmänt hemsk period. Att då påminna folk om vad som faktiskt hände ser jag som något väldigt positivt; allt för att förhindra att det händer igen. Att se den här serien är ett väldigt bra steg på vägen!

Avsnitt 1 och 2 finns tillgängliga ca 1 månad till på SVT Play, det tredje och sista avsnittet sänds på tisdag den 18 juni. Läs mer om serien här och kolla här!

krigets1

Charly (Miriam Stein) och Greta (Katharina Schüttler).

krigets5

krigets4

krigets2

krigets3

Greta och Victor (Ludwig Trepte) är tillsammans, trots att Victor är jude och deras förhållande just blivit olagligt.

krigets6

krigets8

krigets9

krigets10

Greta är fantastiskt snygg hela tiden och ett riktigt praktexempel på det bästa av 1940-talsmodet. Samtidigt är hon ganska naiv i sin jakt om att bli “nästa Marlene Dietrich” och kommer nog tyvärr råka ganska illa ut. Spänningen är enorm inför det sista avsnittet nästa vecka!

krigets11

krigets12

krigets13

krigets14

Lillebror Friedhelm (Tom Schilling) och storebror Wilhelm (Volker Bruch) tar farväl av sin mor.

In english: The german mini TV-series “Unsere Mütter, unsere Väter” (“The young hearts of war” is the swedish title) is now showing on swedish tv. It’s about five young friends in Berlin; Greta, Charlotte, Friedhelm, Victor and Wilhelm. It’s the summer of 1941 and they’re all certain that the war will be over in a couple of months. They have a farewell-party and promise each other to meet again in Berlin for christmas, but nothing turns out to be like they thought. The three episodes follow them through the years 1941-1945 and I can’t wait for the final episode on tuesday. I haven’t seen such a well-played, well-produced series about the WW2 in quite some time – especially not one that focuses on Germany and the lives and fears of their civilians, soldiers, officers, workers etc. It’s so important to be reminded of what actually happened during these years – I often experience that people doesen’t really know that when they want to comment on my style. They know it was some terrible times – but that’s about it. The purpose of this blog is to show and encourage the amazing style, aestethics and music that these eras held – but also to remind on this terrible historical event. The war was horrible, unbelievably cruel and completely hideous – and this series really shows that, from several perspectives. If you can find a version with english subtitles – watch it!